(Icke)göranden

Jag ber om ursäkt för denna min frånvaro och tystnad.

…

Eller näh. Det där var inte innerligt eller uppriktigt. Det där var bara slentrianmässigt nerknappat på tangenterna. Det där var bara en sådan där sak en skriver. Jag ber inte det minsta om ursäkt. Något kom emellan, lika mycket som att inget kom emellan. Även om jag har tänkt att det här skulle jag kunna skriva om då och då under dagarna som gått så har det inte varit stoff värt att fastna tillräckligt. Det enda jag minns är att jag har tänkt att det här skulle jag kunna skriva om, men inte vad det där det här var. Förutom när jag tänkte det igår och faktiskt minns det än idag. För igår åkte jag tåg. Vilket i sig kanske inte ter sig särskilt skrivvärt, men lägg därtill punkt. Igår åkte jag tåg. Punkt. För när jag väl anlände till min destination så var det ungefär precis i tid för att hinna med mitt tåg tillbaka, men långt efter att det möte jag åkt dit för att delta i börjat och slutat. 

Dagen igår passar därmed även under rubriken how to kill time. Inte barmhärtigt snabbt med en kula mellan ögonen, utan snarare långsamt, utdraget, smärtsamt. Och även om tid är allt vi har så är jag plågsamt påmind om hur jag har mindre och mindre av den där tiden just dessa dagar. Dagar som den där jag blev ett år äldre och dagar som den när Prinsen tar studenten.

Jag har all anledning att göra någonting högst infantilt under dessa kommande dagar som kompensation. Vilket även skulle kunna ge mig något värt att skriva om.

Tips emottages tacksamt.

Inte allas men någons jävla morsa

Kan själv, knorrar jag och fixar morgonkaffet. Tur är väl det, att jag kan, eftersom det annars inte hade blivit mycket till kaffe. Med första klunken anländer ett sms som gratulerar mig på mors dag. Att jag är mamma är fortfarande lika förbryllande som det inte är det. Ändå är jag långt ifrån den där allas jävla morsa som jag en gång var. Jag vill mena att jag har slutat torka bort mat från mina vänners ansikten, och om det fortfarande händer så får det väl tolkas som enstaka återfall.

Jag lär mig, men vissa aspekter av moderskapet är svåra att nöta in. Som det där när jag envisas med att formulera en uppmaning som en fråga.

Kan du ta ut soporna? säger jag till Prinsen.

Nä.

Herregud, det var inte en fråga!

Eh, jo…

Men jag märker hur de där frågetecknen blir färre, hur de ersätts med en bestämd punkt eller dominant utropstecken. Det tar tid. Övning ger färdighet. Trial and error.

Att jag inte torkar mat från ansiktet på mina nära och kära krävde förvisso chockterapi, det får erkännas. När jag torkat ansiktet på mitt ex en gång för mycket kom hämnden. Vi satt och åt på ett välfyllt hak när han plötsligt och bestämt greppade tag i mitt ansikte med ena handen, spottade lite på sin andra tumme och gnuggade den intensivt mot min mungipa.

Det finns väl ingen förnedring som är så förnedrande som den förtjänta.

Är det verkligen en bra taktik att sjunka till min nivå, tycker du? var det enda jag fick ur mig.

Japp, svarade ex. Och hade rätt.

Jag höjer kaffekoppen och gratulerar självet på mors dag.

Kommunikation

En av mina kollegor dök upp på tröskeln till mitt kontor häromdagen. 

Har du tänkt på hur tyst det är här, sa han.

Utan Ms E, Singla och Ms Fri i huset så är det begravningstyst. En tystnad som då och då bryts av chefens ringande mobiltelefon, vilken låter som kyrkklockor, och därmed förstärker begravningskänslan.

Igår var två av ovan nämnda kvinnor tillbaka. En härlig kontrast till de tidigare tysta dagarna. Ms Fri pratar kanske förvisso inte så mycket, men har en tendens att utbrista i långa och högljudda klagomålsramsor, gärna kryddade med diverse svordomar. Ms E har ett batteri med olika läten, vilka jag har lärt mig tolka hyfsat bra, men ändå luras lite varje gång. Ett av dessa läten är av den sort som andra kanske skulle utbrista om de typ vann på Lotto. För Ms E räcker det med att hitta ett snyggt typsnitt till den flyer hon för tillfället utformar. 

Men det som bryter tystnaden allra, allra mest har nu identifierats. Dessa kvinnor kommunicerar med varandra och oss andra utan att för den delen använda sig av modern teknik som telefoner eller datorer, eller det mer beprövade och traditionella sättet att förflytta sig från ett rum till ett annat genom att använda benen. De ropar. Ja, de ropar ut sina frågor eller kommentarer från den plats de sitter, vilket gör att även vi andra tar ruskigt stor del av konversationen.

Jag planerar att ta med Prinsen till min arbetsplats på studiebesök. Det kommer att presenteras en helt ny värld för honom. Han, som ber mig skicka ett sms när middagen är klar. Trots att han sitter i rummet bredvid. 

Försttajmer

En positiv aspekt med att bli äldre skulle väl kanske kunna vara att en mer sällan känner sig ute på okänd mark. På tunn is, jovisst. Men isen är ju väldigt svårbedömd, visst är den? Eller så är den inte lika svårbedömd som kittlande och utmanande. En del hoppar fallskärm, andra springer ut på tunna isar. Så kan det vara. Men de okända markerna blir färre. Been here, done this, gäspar jag och gör det på rutin.

Men så händer det. Då och då. Omständigheterna slänger in någonting nytt. Jag irrar lite med blicken, våndas under förberedelser då förberedelser är svårhanterliga inför något en inte har gjort tidigare. Kanske har jag lite svårt att somna kvällen innan. Går igenom vad jag ska säga, hur jag ska säga det, eventuella reaktioner, vad jag har på mig och varför. Jag gillar det inte men jag gillar det. Det håller mig lite på tårna. Tvingar mig in i eftertänksamhet. Eller kanske snarare företänksamhet.

Idag ska jag göra något jag inte tidigare inte har gjort. Det kan ju gå hur som helst. Alla dessa hur som helst spelade sinnet upp som små kortfilmer innan sömnen fick komma in. Jag försökte stänga av. Jag försökte byta kanal, men varje kanal visade samma filmer. Ungefär som när jag var i staterna och presidenten talade till folket i varendaste kanal.

Missförstå mig rätt. Det är egentligen ingen stor grej. Det behöver inte vara en stor grej. Det räcker med att det är okänd mark, om så hyfsat lik andra tidigare beträdda marker. Jag gillar det men jag gillar det inte. En positiv aspekt med att bli äldre är kanske den här erfarenheten av att ta sig ut på okänd mark, och då framför allt känslan efter. När ytterligare en mark kan markeras på kartan med ett been there, done that. 

Om ett par timmar har jag been there och done that. Också. 

Åldrande

Åldras med värdighet, sa någon till mig för ett tag sedan. Det är så vackert med människor som åldras med värdighet, lade denne någon till.

Pah, är min respons på det.

Jag vet nog faktiskt inte ens vad det betyder, det där med att åldras med värdighet. Kanske är det så att en måste ha någon form av värdighet att åldras med, sådär på förhand, och att det är just den jag saknar.

Häromdagen köpte jag en leopardmönstrad bikini och ville med det påskina ett accepterande av min tantålder. Jag bejakar, tjoade jag, och slängde in ett par tights och en tunika i liknande mönster. Bara för att någon dag senare upptäcka hur en av Prinsens vänner har en leopardmönstrad bikini på bilder som dyker upp på fejjan. Vilket slänger mitt bejakande in i ett förnekande in i en pinsamhet som med stor förmodan inte alls kan kopplas till någon sådandär värdighet.

Åldras med värdighet, my ass.

Det är så vackert, blahablaha.

Jag anar att det här må vara detsamma som när människor hänvisar till gravida kvinnor som så vackra, rosiga och liksom glowing. Okej, alla kvinnor som känt sig glowing under graviditeten, räck upp en hand! Nä, just det. Vi är nog rätt många som känner att det är en liten bokstav som blivit fel i det där ordet, att det egentligen handlar om ett fett typo från början, där glowing egentligen skulle ha varit growing.

Att åldras med ovärdighet, som den med hjälp av kirguriska ingrepp, är jag inte direkt pigg på, så jag är ute efter en annan form.

Som den att åldras motvilligt och under högljudd protest.

Förändring och för ändring

Jag kände mig nästan lite wildandcrazy som vågade mig på att packa undan vinterkläderna igår. Men igår valde jag att fokusera mer på datum än faktiskt väder, även om vädret var precis vad det bör just det datumet. Nu lät jag mig luras redan i mars någongång, och flera gånger efter det, och vet därmed att en dag med vårväder som sig bör inte betyder ett jävlaste smack i prognosen. Det är dock lite skumt att fortfarande inte bli ett dugg förvånad om ett snöfall glider in sådär i eftermiddag.

Jag har lagt in min protest. Jag har varit framme vid återköpsdisken med den här första delen av tvåtusentolv och ifrågasatt, viftat med kvittot, krävt tiden i retur, och det har ingenting med vädret att göra. Utan framgång, naturligtvis. Det är som vanligt något med det finstilta. Jag har inte använt den rätt, som sig bör. Tiden. Även om jag har gjort precis allt det jag kan och förmår med den. Tiden.

För några år sedan blev jag anklagad för att vara förändringsobenägen. Jag är normalt inte långsint. Jag har bara ett ruskigt bra minne när det kommer till falska anklagelser. Jag är för ändring. Står med öppna armar och välkomnande sinne. Bring it on, tjoar jag. Jag väntar inte ens till måndagen. Mitt redan bristande tålamod har tryckts ned i skorna. Som när Homer Simpson får informationen: This device will deepfry a whole buffalo in three seconds, och svarar BUT I WANT IT NOW!

Det är jag och Homer.

Love me

Någon pratade vid lunchbordet om den däringa serien Sex and the city som jag aldrig riktigt kunnat ta till mig. Hon huvudpersonen med sin berättarröst ger mig nervösa stressplitor och irritationstics. Samtidigt blev jag ju lite nyfiken, det får erkännas, när någon vid lunchbordet berättade om karaktären Samanthas brejkupline. Jag som för länge sedan knep tag i formuleringen det är inte jag - det är du, har nu utökat med ett ytterligare alternativ som passar mig hand i handske.

I love you, but I love me more. 

Nu väntar jag ivrigt och (o)tåligt på första chans att använda den. 

Missar mig

Ja, jisses vad jag saknar mig. Det var förmodligen en riktigt bra idé att ta en brejk så att den saknaden kunde få en chans att se ljuset. Ett tag där var jag lite tveksam på om den någonsin skulle göra det. Men så kikade den fram. Lite försiktigt. Började tränga sig på. Lite krävande. Stormade in. Och slog näven i bordet.

Jag vill väldigt ogärna säga att jag hade fel, så jag håller det till att mena mig ha landat i en missbedömning. Genom att begränsa det här skrivandet ville jag förmoda mig elda på det andra, riktiga, skrivandet. Resultat i hand – not so much. När jag dessutom valde att parallellt med nyss nämnda misslyckade experiment skriva på engelska i ett försök att värma upp inför ett kommande projekt så verkade ungefär allting falla tokplatt. Det föll tokplatt, men var en av de där få onda sakerna som förde något gott med sig. Jag saknade mig.

Så min blygsamma missbedömning kastade mig tillbaka in här igen. 

Mitt rätt. 

Bakom kulisserna

Det är rätt dött här, kan tyckas. Som något under avveckling. Vilket skulle kunna vara fallet. Även om jag inte vet eller kan säga mycket om det ännu. Lida Sicovit består eller återuppstår i någon form någonstans någongång. Här eller där eller där eller här. Det röjs runt en del här bakom kulisserna. Planer skrivs, strategier utformas. Samtidigt som livet liksom rullar på med alla sina attgöralistor, måsten och borden. Som det ska, som alltid, som gott så.

Sattnivet.

En inte så vit men ganska snorig lögn

Önskar verkligen att jag kunde påstå mig frisk idag. Så då gör jag det. Påstår mig frisk. Eller typ i alla fall friskish. Det var till och med lite övertygande där när jag klev ut ur duschen. Då kändes det riktigt bra. I tre minuter. Inser att jag inte har möjligheten att ta en dusch var tredje minut under dagen, så då blir det helt enkelt till att ljuga. I can do it. Det är för en bra sak. Det är en sådandär vit lögn. Även om den ter sig mer slemgulsnorig.

Jag påstår mig frisk idag, om så delar av dagen. Eftersom tjänsteresa står på agendan imorgon så bör jag ta mig till kontoret och förbereda denna. Läs: hämta biljett och material. För imorgon är jag givetvis kärnfrisk. Eller så kommer jag att påstå mig det.

Viktigast av allt är dock att jag har tid till frisören i eftermiddag. Planen var ursprungligen att fixa till det redan perfekta. Nu tittar jag mig i spegeln och tänker drastiska tankar, eftersom spegelbilden verkligen bjuder in till drastiska tankar.

Tänk om man skulle… tänker jag.

En tanke som jag inser behöver vändas tillsammans med andra innan eller om den tas till handling. Och andra… finns på jobbet. Så då påstår jag mig friskish och går dit. En stund.